Plåster

När min dotter ramlar och slår sig, klämmer sig, skär sig och ja you name it så hämtar vi den heliga tejpen. Jag pratar naturligtviss om plåster, dessa plåster som besitter någon sorts magiskt helande effekt, iaf på barn upp till 4 år sen verkar dom tappa sin bedövande egenskap. Det är rätt så skönt att ha dessa plåster att förlita sig på, för så fort ett skadat finger är omlindat av bamsefigurer ja då är helt plötsligt smärtan puts väck. Man har ju sett barn som slagit sig riktigt illa och deras föräldrar bara drar på ett plåster, dom där plåsterna är nästan bättre på smärtlindring än läkare... det borde kännas obehagligt...om man är läkare alltså.

Men tänk er detta scenario:
En stor seriekrock på typ E2o massafolk skadade och chockade, du kommer först till olycksplatsen och du hoppar ur bilen och springer fram till första inblandade bilen.
- Hur är det? frågar du föraren som verkar vara fastklämd, han mumlar något om ambulansen. Men du säger bara självsäkert - Behövs ingen ambulans, jag har Bamseplåster i bilen!
Sen springer du runt på hela olycksplatsen och ger folk plåster på deras aj aj, någon har ett ben som helt klart är ur led men med en Skalman på det så slutar han genast att klaga över smärtan.
För visst vore det ju helt jävla underbart om vi i vissa situationer var mer lika barn, dom är inte hälften så gnälliga som vi vuxna är. Ja... plåster är himla bra iaf.