Får jag vara med?

Jag sitter i godan ro i köket, jag har en kopp kaffe i handen. Rätt som det är så hör jag ljud, höga störande ljud. Min första tanke är att det är studentasen på gården som håller på med något jävelskap, men när jag nyfiket tittar ut över gården står den tom. Jag blir fundersam och ännu mer nyfiken, jag tar min kopp och ger mig av mot köket. Jag ställer mig med ena handen i sidan och blickar ut över parkeringen, står där och spanar som en jägare över jaktmarken. Till en början ser jag inget men ljuden hörs mer än väl, det låter som om det vore 120 pers som gapar och skriker. Det är fortfarande studenterna som är mina huvudmisstänkta. Sen får jag syn på de som för sånt oväsen, det är 8-10 Indier som spelar någon form av sport. Jag tittar nyfiket för att försöka komma underfund med vilken sport det är de pysslar med, jag är fortfarande inte helt säker men jag tycker mig se ett kricket- racket. Efter några sekunders tittande försvinner min irritation över oljudet de för, utan att tänka på det slår jag mig ner på en av köksstolarna och vänder den mot fönstret. Sen sitter jag där, dricker kaffe och iakttar deras spelande. Det ser en aning invecklat ut och jag försöker verkligen att förstå vad det hela går ut på. Vad som än är poängen med matchen så ser de ut att ha fruktansvärt roligt, jag slås av deras glada miner och tillrop när någon gör något bra med den där stackars bollen. Jag blir kvar på min köksstolen i säkert 20 minuter innan jag kommer på mig själv, där sitter jag som något jävla mongo och tittar ut genom fönstret på folk som umgås och har kul. Till en början känner jag mig patetisk, ensam och mobbad, men den känslan övergår fort i någonsorts glädjerus. För jag tycker verkligen att det ser så jävla trevligt ut, och jag vill ta mig fan vara med. Jag är på väg ut, ut på parkeringen. Jag vill springa fram till dem och fråga - Får jag vara med? så där som man gjorde när man var 8 år och de "stora" killarna spelade boll. Men jag kommer aldrig ut, jag kommer bara till soffan där jag halvsover framför en repris av Rob & Big på Mtv. Vad var det då som stoppade mig? Jo det var den fega Svensken i mig. Den skakade om mig och gav mig 3 snabba örfilar. Sen skrek den mig rakt i ansiktet, - Vad fan tror du att du sysslar med då? du kan ju inte gå fram till folk du inte känner, de kommer ju tro att du är helt jävla dum i huvudet. Fattar du inte det? Din jävla idiot.

Tänk om man för en gång skull kunde ha lyckats med bedriften att ha tryckt undan den där rädslan, rädslan för att göra bort sig. Rädslan för vad andra ska tycka och tänka om en, rädslan över att bli skrattad åt. Tänk om jag hade lyckats ignorera den där spärren i min alldeles för försiktiga hjärna som så många gånger tidigare hållt mig tillbaka. Den där lilla rösten i huvudet som säger, - Nej, det är nog bäst jag låter bli. Det blir ändå inte bra.
Osäkerhetens röst.
När jag blir gammal och sitter på hemmet och mins tillbaka över livet kommer jag kanske minnas hur kul de där Indierna såg ut att ha och hur mycket jag ångrade att jag inte gick fram till dem och frågade om jag fick vara med. Eller så är det så att jag bara känner jävligt stark för den här situationen just nu och att jag glömt eller förträngt alltihopa nästa vecka. Hur det än blir så hatar jag när det uppstår en situation när kroppen, hjärnan och viljan drar åt varsitt håll. När de inte kan samsas och komma överens om hur de ska ha det.

Mr P