I dag fyller min nyfödda dotter en vecka, det firades med ett återbesök på BB. Eftersom jag vet sedan tidigare att sånt där tar tid så fick minimonstret vara hos farmor. Vi hade fått en lapp där det stod att vi skulle vara där 10:15, vi var där 10:15 likaså 5-6 andra familjer. Det blev som väntat en hel del väntan. Vi fick komma in till barnläkaren vid 11:30, otippat.
Väl inne i det mycket kalla och oinbjudande rummet så börjar då tortyren. Den lilla sovande bebisen ska nu helt plötsligt ligga helt naken framför en främmande karl, redan här börjar jag att känna mig en gnutta illa till mods. Vi har ju bara haft henne en vecka och det känns som om man precis börjat lära känna varandra, som att hon börja att lita på mig och min sambo. Vi har precis börjat bygga broar, försökt vissa henne att vi är bra folk, folk att lita på. Men då när hon ligger där i det kalla gråa rummet, så syns det på bekymmersrynkorna i hennes lilla panna att hon anar att något är på gång.
Så sätter då doktorn igång med sin grej, han böjer, trycker, vrider och vänder på henne. Hennes reaktion är ju självfallet att börja gallskrika.
Hade hennes tårkanaler funkat så skulle vi antagligen behövt gummistövlar på oss. Jag står där och ser på medans mitt barn ligger där alldeles hjälplös och skriker så det ekar i rummet. Jag vet ju att doktorn inte gör henne illa utan att det är nödvändigt det han gör, men ändå vill jag inget hellre än att ge honom en armbåge i sidan och plocka upp mitt barn. Det känns som om det han gör förstör det lilla till relation som vi lyckats bygga upp på den vecka som passerat. Nu får vi alltså börja om från början med vår resa mot fullt förtroende. Imorgon bitti börjar vi om från början med att presentera oss för den lilla och hoppas att hon förlåter oss för gårdagens lilla incident.
Mr P
.jpg)
