I vanliga fall brukar det hända på eftermiddagarna eller framåt kvällen. Det brukar knacka på dörren och ibland lyckas han smyga sig in i hallen, men längre än så brukar han inte komma. Där står han sen i någon timme och är i vägen, glor och är allmänt störig. Men den här söndagen är inte som alla andra söndagar, för idag knackade han inte på utan sparkade in dörren och rusade in till mig i sovrummet där jag ovetande låg och sov. Han ryckte upp mig ur sängen, skakade om mig och örfilade mig så många gånger att jag tillslut inte orkade räkna. Jag for ut i köket i hopp om att han skulle försvinna men han kom efter i en jävla fart. Han följde med mig in på toaletten och medans jag uträttade mina behov stod han framför mig och bara stirrade mig rakt i ansiktet. Jag gick in i tv-rummet och satte mig i soffan, han slog sig ner bredvid och där roade han sig med att sitta och hånle åt mig. Med jämna mellanrum påminde han mig om att semestern faktiskt var slut nu och att jag skulle börja jobba imorn.
I ren desperation slängde jag på mig ett par träningsbyxor och löparskorna, jag tänkte springa ifrån den jäveln. De första kilometrarna låg han mig hack i häll, men så småningom så började han att sacka efter. Ända in i det sista så skrek han elakheter efter mig, tills jag tillslut inte hörde honom mer. 45 minuter senare var han åter historia. När jag kom hem kunde jag äntligen pusta ut, ta en dusch och sedan göra frukost till min familj. Nu sitter jag här och håller tummarna för att han inte skall komma tillbaka, den där jävla Herr Ågren.
Mr P
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar