Om det så blir det sista jag gör

Varje dag när jag står i omklädningsrummet på jobbet så är jag liksom spänd i hela kroppen, jag fokuserar för fullt. Jag känner mig lite som en löpare inför ett stort och viktigt lopp, jag ser till att kläder och skor sitter perfekt man vill ju inte bli sinkad.

Varför gör jag nu detta, jo för när jag ska gå till bilen genar jag genom ett annat omklädningsrum och där är aktiveras ljuset av rörelser.
Ni börjar haja vad det handlar om va? Jag försöker alltså ta mig igenom rummet utan att ljuset tänds, men det är för jävla svårt och jag har aldrig klarat mig hela vägen.
Men kom inte och säg att jag inte försökt, känns som att jag knappt klarar av att utföra mina sysslor på jobbet vissa dagar, för jag går och tänker ut nya strategier och rörelsecheman.

Jag har provat att tokspringa, jag har gått tyst som en mus med pyttepytte steg. Jag har gått upptryckt mott vägen, jag har gått hukad och jag har bett en arbetskamrat hjälpa mig lura sensorena. Men allt detta förgäves, nu återstår väl bara att dra på sig nån taight läderoutfit och lägga sig på magen och åla sig fram genom det svettluktande omklädningsrummet.
Likt Tom Cruise i Mission Impossible filmerna vill jag öppna dörren på andra sidan rummet, resa mig upp och känna smaken av seger, seger över rörelsesensorerna.
Jag tänker inte vika mig, jag ska bara kirra detta om det så blir det sista jag gör.

Kan ju även tilläga att det funnits dgar då jag öppnad dörren laddad till tänderna, men möts av nån halvfet sjuksköterska i noppriga halvtrasiga tanttrosor. Då blir jag så störd för hon pajar ju en hel dags mentala förberedelser. Vad gör hon där i nya MI filmen? starring Mr: P som
"The hero".
Som sagt, Om det så är det sista jag gör!


Mr: P