En riktig blind date

I dag blev det då äntligen lite efterlängtat bad, utan vare sig åska, regn eller något annat störande. På vägen hem stannade vi till vid ÖB för jag skulle springa in för att köpa halstabletter. när jag stod där inne i kassan och väntade på min tur såg jag något som fick mig att fundera, fundera hårt och länge.
För i kassan bredvid stod en blind man i 40 års åldern, han såg rätt så hyfsat ut ja han liknade Georg Cloney (antagligen felstavat) lite faktiskt men hans fru eller sambo eller vad det nu var såg för taskig ut. Hon var stor som fan med läppstift i hela plyttet håriga jävla armar och såg allmänt sliten ut, kan tänkas att hon var super snäll och trevlig men det hör inte hit.

Jag fick bara någon sorts medlindande för gubben ville liksom smyga fram till honom och viska i hans öra, vad skulle jag då viska? jo jag skulle viska och berätta för honom hur hans fru entligen såg ut. Ja jag säger egentligen för eftersom han är blind så kanske han aldrig sett henne och vem vet hur hon har beskrivit sig själv
- Jag är 1, 64 blont hår och väger 54 kg, hehehhehe...
Nä men ärligt han kanske kan känna hur hon ser ut men ändå, det är fan vad jag kallar en riktig blind date. Men undrar lite hur det går till väga när man väljer partner när man är blind, kan det vara lukten eller rösten som avgör kanske? Tänk om man träffar en ursnygg blind tjej och man raggar som fan på henne och ljuger om ens utseende och säger att man städat och så för hon ser ju ändå inget, sen en dag så får hon tillbaka synen då ser hon en lönnfet liten tunnhårig sak som sitter i soffan och käkar pizza. Shit vad besviken hon skulle bli, men skulle hon lämna en då bara för att utseendet inte stämmer eller skulle hon bara blunda hårt?

Måste vara riktigt kass att vara blind, tänke er att aldrig kunna se ditt barn/älskade/vänner någon mer gång....